Kritisk tänkande – Critical thinking-movement vs. Filosofi med barn

Avhandling Pedagogik
Stockholm Universitet våren 2002
av Charlotte Bagge

Innehåll

1. Inledning
2. Syfte och frågeställning
3. Metod och material
4. Centrala begrepp
5. Teori – Richard Paul vs. Matthew Lipman
6. Intervjuer
7. Sammanfattande diskussion – teori och empiri
8. Referenslitteratur

Nedlasting

• [Hele avhandlingen på én html-side, ca. 160kB]
• [Hele avhandlingen i pdf-versjon, ca. 250kB]

---

G. Sammanfattande diskussion – teori och empiri

De frågeställningar jag hade ambitionen att utforska i den teoretiska delen av uppsatsen var kortfattat: målsättning, metod, de filosofiska begreppens betydelse samt teoretiska influenser hos de bägge inriktningarna ”Filosofi med barn” och ”Critical thinking”. I den empiriska delen ville jag framförallt undersöka tre praktikers upplevelser, uppfattningar och erfarenhet av Lipmans metod samt vilka alternativa metoder de eventuellt tillämpat. Enligt min mening måste man fråga sig om barnen förstår och kan översätta dessa kunskaper eller tankestrukturer de får tillgång till och utvecklar, genom Lipmans metod, till andra ämnesområden eller till andra delar av tillvaron. Det borde finnas en risk att barnen uppfattar detta som specifikt för just filosofin. Att de tänker att detta är sättet som filosofi bedrivs på, inte hur man har historia eller språk o s v. Om de inte kan göra denna koppling mellan de olika disciplinerna faller ju lite av idén, eftersom tanken är att filosofin skall fungera som en metod för att öka den kritiska medvetenheten hos barnen i samtliga domäner i tillvaron. Ett annat problem menar jag, är synen på filosofin som grunden till all kunskap, som existerar inom filosofi med barn-rörelsen. Det känns som om det kommer att bli ganska problematiskt att låta ett ämnes kriterier och bedömningsgrunder få så stor dominans inom skolans olika ämnen. Där upplever jag Critical thinkings ansats mer inkluderande och öppen för olika initiativ, även om detta naturligtvis även kan vara en begränsning, en total relativism som i värsta fall gör att ingen förändring kommer till stånd.

När det gäller de praktiker jag intervjuat, är min uppfattning att dessa individer har rätt skilda uppfattningar om hur man skall bedriva filosofi med barn och varför. Det övergripande syftet, att skapa in fördjupning och en hög intellektuell nivå på samtalen har de gemensamt. Likaså tanken att filosofins positiva effekter kommer att kunna ”översättas” till skolans övriga ämnen, utan att en större övergripande förändring av skolan genomförs (vilket Critical thinking menar är en nödvändighet). Jespersen bedriver dock en form av ”integrerad” filosofi, liknande det Critical thinking förordar, och menar att filosofin är en metod som helst skall tillämpas inom alla skolans ämnen, som ett sätt att fördjupa förståelsen för respektive disciplin.

De skiljer sig däremot åt i hur de menar att man skall gå till väga rent praktiskt. Både Malmhester och Haglund verkar öppna för olika infallsvinklar och metoder, min uppfattning är att de inte riktigt är ”övertygade” om i vilken form filosofin skall bedrivas. Jespersen är den som verkar ha den mest genomtänkta och utarbetade undervisningsmetoden. Detta går troligen att relatera till den sammes långa erfarenhet av att undervisa barn och att integrera filosofi i undervisningen. Men det hänger förmodligen också ihop med det faktum att han har haft (genom det danska mindre styrda skolsystemet) stora möjligheter att själv utforma en pedagogik i enlighet med den ”magkänsla” han menar sig haft under hela sin lärarkarriär.

Haglund har en särställning inom gruppen i det att hon har en mer renodlat intellektuell ansats än vad både Jespersen och Malmhester har, som mer vill betona den existentiella aspekten av filosofin. Deras uppfattning är att filosofin kan fylla ett behov på ett djupt mänskligt plan hos barn som inte har de ”bästa” förutsättningarna för intellektuell reflektion i sin familjesituation. De menar också att skolan har ett ansvar gentemot barnen och gentemot det demokratiska samhället att ge barnen de verktyg de behöver för att kunna bli delaktiga i den samhälleliga gemenskapen.

Anmärkningsvärt är enligt min mening att Lipman kritiserar Critical thinking för att denna rörelse rymmer så många olika ansatser och pedagogiska metoder, även om dessa ansatser är överens om vad de vill åstadkomma. Han menar att det krävs ett enhetligt program, som det han själv utarbetat, för att filosofin skall kunna implementeras i skolan. Han har också en tydlig ambition att styra de lärare som skall bedriva filosofin i detalj, genom de lärarhandledningar och kurser han tillhandahåller. I den här undersökningen framgår det att tre olika individer, med likartade ambitioner, valt att utveckla sina egna undervisningsmetoder som står ganska långt ifrån det sätt Lipman talar för och framförallt med ett annat undervisningsmaterial, än de filosofiska berättelser den samme rekommenderar.

De betonar också alla tre, vilket även Critical thinking förordar, hur viktigt det är att hitta sitt eget sätt att arbeta på och hur viktigt det är att ”tro” på materialet som skall användas i undervisningen. Det går således enligt dessa praktiker, inte att bedriva filosofi med barn om man inte har detta förtroende för både materialet och metoden. Detta talar enligt min uppfattning mot Lipmans ambition att styra arbetsprocessen i detalj (med lärarhandledningar och dylikt). Dock bör det påpekas att undersökningsmaterialet med endast tre intervjuer, är så pass begränsat att det egentligen inte går att göra några som helst generaliseringar utifrån det. Jag kan bara uttala mig om hur dessa tre individer uppfattar filosofi med barn och vilka erfarenheter just de har.

Utifrån mitt intervjumaterial kan jag heller inte se att det skulle finnas någon direkt motsättning mellan deras sätt att arbeta och de sätt som Critical thinking presenterar. Då Critical thinking består av en mängd olika projekt med en gemensam målsättning, finns heller ingen enhetlig metod, endast rekommendationer. Inte heller mina intervjupersoners respektive målsättningar skiljer sig nämnvärt från Critical thinkings målsättning. Malmhester och Haglund skiljer sig däremot från Jespersen och Critical thinking, i det avseendet att de anser att filosofin skall vara ”fristående” från övriga discipliner och att de kunskaper som förvärvas där är ”översättbara” till andra ämnen, vilket är mer i linje med Lipmans idé.

För att kunna utreda om någon av ”rörelserna” är bättre lämpad för att tillgodose det ökande behov av utvecklandet av ett kritiskt tänkande inom skolan, krävs omfattande empiriska studier och försöksprojekt. Men inte ens då är det säkert att man kan förutse konsekvenserna av vad ett liknande projekt skulle innebära för svenska skolbarn. Det är möjligt att problemet snarare ligger på en politisk nivå, att det som krävs för att människor skall bli mer engagerade i samhällbyggandet och i den politiska processen är att det skapas fler arenor där människor kan nå ut med sina idéer. Kanske är det så att människor i liberala demokratier har det lite för bra. De litar helt enkelt på systemet de representanter de valt. De bryr sig helt enkelt inte om att kritiskt analysera sin vardag eller vart samhället är på väg. Människor glömmer att samhället är en sammanslutning av dess individer och att det fortfarande är fullt möjligt att påverka vilken riktning samhället skall ta.